alkoholistfittan

Jag gick aldrig på aa idag. hade ingen som helst jävla energi... känner mig så misslyckad när min kropp säger ifrån och tar ett steg bakåt. Jag kan inte förvänta mig att jag ska känna mig bra och vara frisk på två veckor men jag´har alltid och vill alltid ha snabba lösningar. Därav sprit, tabletter och rakblad.

Samtidigt vet jag att jag måste ge mig själv tid, ingen är nykter alkholist efter två veckor. eller? om man verklige har gett sig fan på något borde ju inte tiden vara något problem. Det är ju egentligen som vilket förhållande som helst... Ett riktigt skitbreak-up... Men om verkligen har insett att kärleken inte finns där längre så är det ju lättare att komma över.. Och om avslutet varit riktigt hemskt, till exempel en otrohet eller ett jättebråk, då gör ju inte ett break-up så ont. Jag vet hur osunt det är att jämnföra min alkoholism med en kärlekshistoria men det är så jag kände. och känner. Jag och spriten har varit älskare under många år och nu har det äntligen tagit slut. Vårt förhållande blev ju väldigt destruktivt i slutet..

Vilket jävla i-landsproblem alkoholism är egentligen. Det är en lyxsjukdom. Att bli beroende! Är vi i vår tid, i min generation är så vana vid att alltid få vad vi vill ha, att ta saker så mycket för givet att vi faktiskt blir beroende av de? Skor, ciggaretter, kläder, internet, sprit? Skära upp handlederna för att ångesten ska kunna rinna ut? Va där det egentligen som gör oss så sårbara? och så beroende? Överallt blir ju vi kvinnor ipräntade att vi ska vara oberoende och självständiga. Hur självständigt är det att vara beroende av tabletter, rakblad och sprit?

Ni får ursäkta mitt pretansiösa svammel. Hoppas ni får en fin kväll!
Godnatt!

Har haft en väldigt lugn och skön helg. Vaknat utan bakfylleångest och utan att må dåligt utan att veta vad jag gjort den här gången. Utan att veta vem jag sårat. Känns skönt! väldigt skönt. Har varit sugen på vin många gånger under helgens gång. Det känns som om jag får lära mig allt på nytt. Allt jag gjort förr har involverat sprit. Firat helg: vin. Ätit finare middag: Vin. Renoverat och kännt sig duktig: Öl. Men inte nu. Därför känns det konstigt men samtidigt spännande. Öppnade för övrigt första glöggen för i år :) Hittade kalas alkoholfri glögg på ica! Supergod :)



Imrogon ska jag på mitt första AA-möte. Känns som om att det blir ännu ett steg i rätt riktning. Samtidigt känns det sorgligt eftersom det är ett erkännande för sig själv. Man går inte till AA om man inte verkligen är en alkoholist. Men det är jag.

Hoppas ni får en fin kväll.

En sak som jag har hört många säga men aldrig förstått förän nu är: "jag tar det lugnt ikväll, det är inte värt det imorn." Jag kunde aldrig sätta mig in i det. För mig var varje sekund som jag slapp känna, värt det. Så länge jag blev så full att jag inte hörde mina tankar, en enda minuts tystnad var värt att må dåligt en hel dag efter för.

Men hur tänker ni?

Nu kommer min älskade man snart hem. längtar <3

I maj flyttade jag till min första egna lägenhet. Det jag älskade mest var friheten där. I samband med detta fyllde jag 20. Systembolaget var det första jag besökte den dagen. Hängde på låset när de öppnade. Jag Kände det som en frihet att kunna dricka när jag ville och hur mycket jag ville. Och det gjorde jag.


När jag bodde hemma hos mamma drack jag också dagligen. Fick dock anstränga mig mer. Satt i källaren och kolade på tv trots att där var kallt och där fanns spindlar i hörnen. Allt för att vara så nära spriten som möjligt. Mamma har alltid gillat att ha sitt vin framme. i ett vinställ och i en gammal sockerlåda. I början var det lätt att ta vin där. Hon misstänkte inte mig och hade väl inte riktigt koll på hur många flaskor där var heller. Efter ett tag insåg hon nog dock att jag drack där nere. Satt där varje kväll istälet för att kola på tv med henne där uppe som vi brukade göra. Det var då hon började låsa in sin sprit i matkällaren. Det hindrade inte mig. Jag dyrkade låset, tog ut när där var öppet i förebygande syfte för OM jag blev sugen på vin senare, tog allt jag kom över, gömde, letade upp nycklarna och till sist gick jag så långt att jag en dag gjorde en egen kopia på nykeln. Bara för att alltid ha tillgång till sprit. Nu i efterhand kan jag skämmas som fan. Att jag inte såg själv hur jävla äckligt jag beteede mig. Att jag inte hade ens gräns. Jag hade inte gått över min gräns, jag hade suddat ut den helt.


Men vad var det då som fick mig att börja drcika omåttligt ? Varför hade jag kunnat klara det när jag drack med vissa människor men inte med andra? Vad var det som fick mig passera gränsen och inte inse förrän det var för sent att det var utom all kontroll? Vad fick mig att ge upp allt jag hade bara för att få i mig mer sprit? Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag nog inte haft detta problemet.

Idag är det 12 dagar sen jag drack senast. Det låter kanske inte mycket, men för mig är det det längsta jag varit utan alkohol sen jag drack första gången... Jag känner dock redan en stor skillnad på mig själv. Enerigin som jag hade förr, för flera år sen, är tillbaka. I morse vaknade jag och min man kl 06:30 av hans klocka, jag kände mig utvilad! När hände det senast? När jag vaknar vill jag gå upp, det har heller inte hänt på flera år. Jag är hungrig, känner för att ta en dusch, göra vid håret, sminka mig, städa, gå ut med hundarna, saker som jag inte haft ork till förr väller nu över mig! det skrämmer mig, samtidigt som det är hur häftigt som helst. Jag har ju varit van vid att sova 12-13 timmar för att få ur spriten ur kroppen, må illa morgonen igenom, få i mig lite att äta, lägga mig i soffan och sen ligga där tills jag kände mig nykter nog att börja dricka igen.

Det som händer nu är så nytt för mig. Att leva ett nyktert liv är för många en självklarhet. Inte för mig. För mig känns varje dag som en utmaing, men samtidgt som ett äventyr. Jag facineras av de små sakerna i vardagen som är vackra. Nybakade bullar, kaffe, hundpussar, en varm famn på morgonen, soluppgången, hallonte, morgontv, ja, allt! Förr har jag alltid sagt att jag inte är en morgonmänniska, men jag tror faktiskt att jag är det. Jag har bara inte upplevt morgonen rätt innan. 


Idag är även 19 dagar sen jag skar mig senast. Yes, jag är ett emo. Men för mig har allt varit en enda lång kamp mot ångestlindring. Jag har bara börjat i fel ände förr. Jag sökte psykologhjälp, var línlagd på psyket, åt antidepressiva, åt ångestdämpade och så självmedicinerade jag såklart med sobril (lugnande) och sprit. Den här gången började jag i rätt ände och tog tag i det riktiga problemet först. Jag har alltdi trott att om jag bara slapp min ångest så skulle varken mitt självskadebeteende eller mina alkoholproblem finnas. Fel. Hade jag aldrig haft alkoholproblem och tänkt som en missbrukare, då hade jag aldrig haft ångest. Eller jo, men då hade den varit hanterbar, som det är nu. Jag får ångerst och mår skit, men istället för att hälla i mig vin, går jag ut i skogen och tänker:"det är bara en känsla, det går över"

Varje andetag är en kamp som för mig i rätt riktning.

Jag och min älskade bestämmde häromdagen att vi ska försöka igen, vi insåg båda två att vi inte kan leva utan varandra, och om vi klarar oss igenom detta, klarar vi oss igenom allt. Så länge vi har varandra.

Så nu sitter jag hemma hos honom och känner mig lugn och lycklig.

Vart du än går, vill jag ock gå. Ditt folk är mitt folk. Din gud är min gud. Döden allena kan skilja oss åt.

Har en sanslös energi som jag inte kännt på länge. Kan knappt förstå det. Har nyss varit ute en lång runda med lillkillen! Nu blir det långröka i trädgården sen ska jag äntligen hämta mina nya mediciner som ska hjälpa mot suget efter sprit. Pratade med en supertrevlig tjej på "En dag i taget" Hon fick mig må sjukt bra! hon var så himla förstoende och tillmötesgående. Saknar min fina man.

Satans jävla idoter på jävla HMC i svedala. Jag orkar inte! Var ju inne på Beroendecenter i malmö igår. De var väldigt tillmötesgående och gav mig natabus och tabletter som ska dämpa suget efter alkohol. Men eftersom ja bor i svedala, tyckte de att det var lättare att jag gick till vårdcentralen (HMC) i svedala och fick mina antabus där. Antabus får man inte lov att ta själv hemma eftersom man måste vara absolut jävla nykter när man tar de annars blir man jättesjuk. Därför ska man åka till HMC 2 ggr i veckan, göra utandningsprov och sen få sina tabletter. SÅ! i morse ringde jag HMC, sa som det var att jag varit på beroendecenter och att jag skulle få antabus via dem, men NEJ! jag var för ung! Vadå för ung?! Måste jag kröka tills jag är 40, förlora allt och sen kan jag sluta eller? Är man för ung för att var alkoholist när man är 20 år!? De vill göra en utredning på mig först och det kan ta flera månader och jag måste ha hjälp nu! Jag vet att jag inte kommer klara det utan antabus. Ska försöka förklar hur de funkar: När man dricker alkohol bildas ett enzym i kroppen som heter acetaldehyd. För att det ska kunna brytas ner och förbrännas ut ur kroppen bildas ännu ett enzym som heter aldehyddehydrogenas. När man tar antabus stoppar man aldehyddehydrogenas från att bildas och spriten kan inte brytas ner i kroppen. Man får alltså koncentrerad acetaldehyd i blodet vilket leder till: (håll i er nu)rodnad över ansikte och bål, dunkande huvudvärk, svårigheter att andas, illamående, kräkningar, svettningar, hjärtklappning och blodtrycksfall. plus att detta kan hålla i sig i flera timmar. Jag vet alltså att om jag inte tar antabus regelbundet kommer jag fortsätta dricka. Förstår inte varför de motarbetar mig? om jag nu äntligen insett att det inte håller och bestämt mig för att sluta dricka för all framtid, varför ska de då hindra mig? idioter.

Är på beroendecenter i Malmö nu. Ska kräva antabus nu. Inget annat kan hjälpa mig nu. Lägger hela min framtid i händerna på en kemikalie. Sunt.

Jag var den som på alla fester kunde dricka mest. Jag drack mer än killarna, jag kunde halsa mest, shotta mest, däcka, vakna fortsätta dricka, spy, fortsätta dricka. En av mina gymnasievänner sa en gång : du dricker som om det inte finns någon morgondag! För mig var inte det något negativt. Jag tyckte att det var nåt bra, att jag levde i nuet.

Tänkte att jag smäller upp en liten bild på min kärlek för att testa blogg.se appen!

Min man har lovat att höra av sig trots att han behöver tänka. Varje gång jag får ett sms hoppar mitt hjärta till. men det var inte från honom... Nu ska jag gå ut en runda med min lilla trygghet vid namn Coco. Är sugen på vin så får sysselsätta mig med nåt annat. som tex att röka som en idiot och gå långa rundor med vovven. Vi hörs vänner!

Första gången jag drack var jag 12 år gammal. Jag och mina kompisar hade bestämt att vi skulle pröva dricka och av någon anledning skulle jag fixa spriten. Sååå jag tog pappas finwhiskey. Dyra fina märken. Tror det var 7 eller 8 olika märken, blandade de i en litersflaska sen blandade vi ut skiten med coca-cola. Smakade röv och helvete men hej, det var ju sprit. vi hällde i oss hemma hos Frida sen gick vi ut och gick, det var ju det coolaste man kunde göra då. Jag minns när spriten slog till. När jag blev full. Vilken underbar känsla! Jag kunde inte vänta tills jag fick mer. Redan då, redan första gången jag drack kände jag suget efter mer. Borde jag inte redan då insett att det inte var min grej? Borde jag inte förståt att jag aldrig skulle bli fri igen? När jag vaknade dagen efter mådde jag som en prinsessa, blev inte bakfull i början. Satt och kollade på tv i källaren senare på eftermiddagen, när jag hörde att alla var där uppe och jag var själv där nere gick jag ut i matkällaren och halsade ur alla flaskor jag kom åt. Jag kunde inte vänta på den fantastiska känsla att komma tillbaka. Slippa känna något anat än de fina känslorna som spriten tog fram. Mina äldre bröder fick skit för pappas whiskey och för det som försvann ur flaskorna i matkällaren. Ingen kunde väl misstänka en tolvåring?! redan då var jag manipulativ och helt totalt påverkad av min alkoholism.

Jag är 20 år gammal. Och jag har äntligen insett att det inte är hållbart längre. Jag kan inte dricka. Jag vill inte sluta egentligen. Jag vill kunna dricka som en normal människa, ni vet ett glas till maten eller för att fira helg. Men jag kan inte.

När jag dricker kan jag för det första inte hantera det och för det andra inte sluta. Jag har ingen spärr. När jag druckit lite, det räcker med ett glas vin eller egentligen en klunk vin, för att jag ska bli sjuk. Helt jävla insane. Jag kan inte sluta. Jag gör allt för att få mer sprit.

Förut drack jag bara sånt jag tyckte var gott, tex vin och söta drinkar. Nu dricker jag rent. Äcklig ren jävla vodka som lägger sig med sin beska smak i hela halsen. Men så länge jag blir full och slipper känna, går det ner.
Jag har aldrig kunnat kontrollera mitt drickande, så länge jag kan minnas. Den här bloggen är min historia. Och min väg till ett nyktert liv.

Ni kanske undrar vad som fick mig ändra mig? Jag skrev ju nyss att jag inte vill sluta egentligen... Det är sant. Jag längtar efter vin nu. Men jag har bestämt mig. 

I samband med att det tog slut med min förra kille blev jag deprimerad, drack mer än någonsin och började äta antideppresiva medel. CItalopram tror jag de hette.  Väldigt svaga och den vanligaste sorten som skrivs ut. De förrvärrade mig. Om mitt drickande förr var okontrollerbart så tappade jag greppet helt, folk kännde inte igen mig, jag blev aggresiv, skötte inte mitt jobb, drack minst en liter vin varje dag, blev paranoid, lät mitt äckel gå ut över människor i min närhet, människor som jag älskade och fortfarande älskar. Som om inte detta var nog förvärrade tabletterna mitt självskadebeteende. Förr kunde jag stå emot impulsen att skära mig. Nu mera består min vänsterarm av endast ärrvävnad.
För en vecka sen försökte jag ta mitt liv. Jag drack mig ur lägenheten, ringde vänner som jag visste hade mer sprit och bad de komma över. Drack kanske allt som allt 4 flaskor vin själv. Satte i mig 100 mg Sobril och sen skar jag mig. Efter det är det helt svart. Har fått berättat för mig att min kompis hittade mig på badrumsgolvet, storblödande och medvetslös. Han i sin tur ringde en annan vän som körde mig till akuten. Där vaknade jag av att de gör ekg på mig. När jag var ihopsydd kördes jag till uppvaket där jag fick reda på att jag hade 3,2 promille i blodet. Mina föräldrar ringdes dit och hämtade hem mig. Jag fick inte komma hem till min lägenhet utan kördes till min mamma och lämnades inte utan uppsikt ens för att gå på toaletten. Så hade jag det i 4 dagar. Men en sak som alkoholister är jävligt bra på är att manipulera och ljuga. Såå jag fejkade att jag mådde bättre. Fejkade att jag inte var sugen på vin och att jag inte drack trots att jag halsade varje sekund jag var ensam. De lät mig till slut åka hem och vara ifred igen.
Jag tog mig till vårdcentralen, sa att jag var deprimerad och ville vara sjukskriven. Sagt och gjort, jag slapp jobba. Gick dirket till systemet för att fira detta. Såklart.

Nu till det som fick mig att ändra mig. För 8 månader sen träffade jag en man. En sådan man som man bara tror finns på film. Han är helt fantastisk och de känslor han får mig känna trodde jag inte var möjliga. I söndags åkte jag hem till honom. Tänkte det skulle vara skönt att vara där en vecka nu när jag var sjukskriven. I måndags åkte han till jobbet och jag tänkte att jag skulle packa upp min väska, så jag tömde en av hans byrålådor och i botten låg där en hög bilder på han och hans ex. Inte så farligt, men som alltid när jag tycker nåt är jobbigt så tar jag till spriten. Jag minns att jag gick ner för trappan och tog ett glas vin. Nästa sak jag minns är att jag vaknar i sängen kl 4 på morgonen av att min man puttar bort mig. En alkoholpsykos. Igen. Jag hade ingen aning om vad jag sagt, vad jag gjort. Min man berättade för mig att när han kom hem hade jag legat i sängen och sovit, spritt ut bilderna på honom och hans ex brevid mig. Han hade tagit bilderna och gått ner och eldat upp de och då hade jag kommit ner, flugit på honom, börjat slå och skrika, kastat min telefon på honom, slagit honom igen och fortsatt skrika om vilken hemsk människa han var. Jag slog på min själsfrände. Mannen som jag älskar över allt annat.

Jag är rädd för mig själv och för vad jag låter spriten göra med mig. Min man orkar inte mer. Jag åkte hem för att han behövde tid att tänka på hur vi ska ha det. Det är inte första gången jag betett mig som en idiot när jag druckit. Och jag förstår att han inte orkar mer. Jag orkar ju inte heller med mig mer.

Det är alltså detta som fått mig inse att jag måste sluta. Jag är så nära att förlora min underbara älskade. Ingenting i hela världen är mer värt än honom. Så nu tar jag steget. Ut i det som skrämmer mig mest. Att vara nykter. En dag i taget.