12 dagar
Idag är det 12 dagar sen jag drack senast. Det låter kanske inte mycket, men för mig är det det längsta jag varit utan alkohol sen jag drack första gången... Jag känner dock redan en stor skillnad på mig själv. Enerigin som jag hade förr, för flera år sen, är tillbaka. I morse vaknade jag och min man kl 06:30 av hans klocka, jag kände mig utvilad! När hände det senast? När jag vaknar vill jag gå upp, det har heller inte hänt på flera år. Jag är hungrig, känner för att ta en dusch, göra vid håret, sminka mig, städa, gå ut med hundarna, saker som jag inte haft ork till förr väller nu över mig! det skrämmer mig, samtidigt som det är hur häftigt som helst. Jag har ju varit van vid att sova 12-13 timmar för att få ur spriten ur kroppen, må illa morgonen igenom, få i mig lite att äta, lägga mig i soffan och sen ligga där tills jag kände mig nykter nog att börja dricka igen.
Det som händer nu är så nytt för mig. Att leva ett nyktert liv är för många en självklarhet. Inte för mig. För mig känns varje dag som en utmaing, men samtidgt som ett äventyr. Jag facineras av de små sakerna i vardagen som är vackra. Nybakade bullar, kaffe, hundpussar, en varm famn på morgonen, soluppgången, hallonte, morgontv, ja, allt! Förr har jag alltid sagt att jag inte är en morgonmänniska, men jag tror faktiskt att jag är det. Jag har bara inte upplevt morgonen rätt innan.
Idag är även 19 dagar sen jag skar mig senast. Yes, jag är ett emo. Men för mig har allt varit en enda lång kamp mot ångestlindring. Jag har bara börjat i fel ände förr. Jag sökte psykologhjälp, var línlagd på psyket, åt antidepressiva, åt ångestdämpade och så självmedicinerade jag såklart med sobril (lugnande) och sprit. Den här gången började jag i rätt ände och tog tag i det riktiga problemet först. Jag har alltdi trott att om jag bara slapp min ångest så skulle varken mitt självskadebeteende eller mina alkoholproblem finnas. Fel. Hade jag aldrig haft alkoholproblem och tänkt som en missbrukare, då hade jag aldrig haft ångest. Eller jo, men då hade den varit hanterbar, som det är nu. Jag får ångerst och mår skit, men istället för att hälla i mig vin, går jag ut i skogen och tänker:"det är bara en känsla, det går över"
Varje andetag är en kamp som för mig i rätt riktning.
Det som händer nu är så nytt för mig. Att leva ett nyktert liv är för många en självklarhet. Inte för mig. För mig känns varje dag som en utmaing, men samtidgt som ett äventyr. Jag facineras av de små sakerna i vardagen som är vackra. Nybakade bullar, kaffe, hundpussar, en varm famn på morgonen, soluppgången, hallonte, morgontv, ja, allt! Förr har jag alltid sagt att jag inte är en morgonmänniska, men jag tror faktiskt att jag är det. Jag har bara inte upplevt morgonen rätt innan.
Idag är även 19 dagar sen jag skar mig senast. Yes, jag är ett emo. Men för mig har allt varit en enda lång kamp mot ångestlindring. Jag har bara börjat i fel ände förr. Jag sökte psykologhjälp, var línlagd på psyket, åt antidepressiva, åt ångestdämpade och så självmedicinerade jag såklart med sobril (lugnande) och sprit. Den här gången började jag i rätt ände och tog tag i det riktiga problemet först. Jag har alltdi trott att om jag bara slapp min ångest så skulle varken mitt självskadebeteende eller mina alkoholproblem finnas. Fel. Hade jag aldrig haft alkoholproblem och tänkt som en missbrukare, då hade jag aldrig haft ångest. Eller jo, men då hade den varit hanterbar, som det är nu. Jag får ångerst och mår skit, men istället för att hälla i mig vin, går jag ut i skogen och tänker:"det är bara en känsla, det går över"
Varje andetag är en kamp som för mig i rätt riktning.
Kommentarer
Trackback
