alkoholistfittan

Jag gick aldrig på aa idag. hade ingen som helst jävla energi... känner mig så misslyckad när min kropp säger ifrån och tar ett steg bakåt. Jag kan inte förvänta mig att jag ska känna mig bra och vara frisk på två veckor men jag´har alltid och vill alltid ha snabba lösningar. Därav sprit, tabletter och rakblad.

Samtidigt vet jag att jag måste ge mig själv tid, ingen är nykter alkholist efter två veckor. eller? om man verklige har gett sig fan på något borde ju inte tiden vara något problem. Det är ju egentligen som vilket förhållande som helst... Ett riktigt skitbreak-up... Men om verkligen har insett att kärleken inte finns där längre så är det ju lättare att komma över.. Och om avslutet varit riktigt hemskt, till exempel en otrohet eller ett jättebråk, då gör ju inte ett break-up så ont. Jag vet hur osunt det är att jämnföra min alkoholism med en kärlekshistoria men det är så jag kände. och känner. Jag och spriten har varit älskare under många år och nu har det äntligen tagit slut. Vårt förhållande blev ju väldigt destruktivt i slutet..

Vilket jävla i-landsproblem alkoholism är egentligen. Det är en lyxsjukdom. Att bli beroende! Är vi i vår tid, i min generation är så vana vid att alltid få vad vi vill ha, att ta saker så mycket för givet att vi faktiskt blir beroende av de? Skor, ciggaretter, kläder, internet, sprit? Skära upp handlederna för att ångesten ska kunna rinna ut? Va där det egentligen som gör oss så sårbara? och så beroende? Överallt blir ju vi kvinnor ipräntade att vi ska vara oberoende och självständiga. Hur självständigt är det att vara beroende av tabletter, rakblad och sprit?

Ni får ursäkta mitt pretansiösa svammel. Hoppas ni får en fin kväll!
Godnatt!