En dag i taget
Jag är 20 år gammal. Och jag har äntligen insett att det inte är hållbart längre. Jag kan inte dricka. Jag vill inte sluta egentligen. Jag vill kunna dricka som en normal människa, ni vet ett glas till maten eller för att fira helg. Men jag kan inte.
När jag dricker kan jag för det första inte hantera det och för det andra inte sluta. Jag har ingen spärr. När jag druckit lite, det räcker med ett glas vin eller egentligen en klunk vin, för att jag ska bli sjuk. Helt jävla insane. Jag kan inte sluta. Jag gör allt för att få mer sprit.
Förut drack jag bara sånt jag tyckte var gott, tex vin och söta drinkar. Nu dricker jag rent. Äcklig ren jävla vodka som lägger sig med sin beska smak i hela halsen. Men så länge jag blir full och slipper känna, går det ner.
Jag har aldrig kunnat kontrollera mitt drickande, så länge jag kan minnas. Den här bloggen är min historia. Och min väg till ett nyktert liv.
Ni kanske undrar vad som fick mig ändra mig? Jag skrev ju nyss att jag inte vill sluta egentligen... Det är sant. Jag längtar efter vin nu. Men jag har bestämt mig.
I samband med att det tog slut med min förra kille blev jag deprimerad, drack mer än någonsin och började äta antideppresiva medel. CItalopram tror jag de hette. Väldigt svaga och den vanligaste sorten som skrivs ut. De förrvärrade mig. Om mitt drickande förr var okontrollerbart så tappade jag greppet helt, folk kännde inte igen mig, jag blev aggresiv, skötte inte mitt jobb, drack minst en liter vin varje dag, blev paranoid, lät mitt äckel gå ut över människor i min närhet, människor som jag älskade och fortfarande älskar. Som om inte detta var nog förvärrade tabletterna mitt självskadebeteende. Förr kunde jag stå emot impulsen att skära mig. Nu mera består min vänsterarm av endast ärrvävnad.
För en vecka sen försökte jag ta mitt liv. Jag drack mig ur lägenheten, ringde vänner som jag visste hade mer sprit och bad de komma över. Drack kanske allt som allt 4 flaskor vin själv. Satte i mig 100 mg Sobril och sen skar jag mig. Efter det är det helt svart. Har fått berättat för mig att min kompis hittade mig på badrumsgolvet, storblödande och medvetslös. Han i sin tur ringde en annan vän som körde mig till akuten. Där vaknade jag av att de gör ekg på mig. När jag var ihopsydd kördes jag till uppvaket där jag fick reda på att jag hade 3,2 promille i blodet. Mina föräldrar ringdes dit och hämtade hem mig. Jag fick inte komma hem till min lägenhet utan kördes till min mamma och lämnades inte utan uppsikt ens för att gå på toaletten. Så hade jag det i 4 dagar. Men en sak som alkoholister är jävligt bra på är att manipulera och ljuga. Såå jag fejkade att jag mådde bättre. Fejkade att jag inte var sugen på vin och att jag inte drack trots att jag halsade varje sekund jag var ensam. De lät mig till slut åka hem och vara ifred igen.
Jag tog mig till vårdcentralen, sa att jag var deprimerad och ville vara sjukskriven. Sagt och gjort, jag slapp jobba. Gick dirket till systemet för att fira detta. Såklart.
Nu till det som fick mig att ändra mig. För 8 månader sen träffade jag en man. En sådan man som man bara tror finns på film. Han är helt fantastisk och de känslor han får mig känna trodde jag inte var möjliga. I söndags åkte jag hem till honom. Tänkte det skulle vara skönt att vara där en vecka nu när jag var sjukskriven. I måndags åkte han till jobbet och jag tänkte att jag skulle packa upp min väska, så jag tömde en av hans byrålådor och i botten låg där en hög bilder på han och hans ex. Inte så farligt, men som alltid när jag tycker nåt är jobbigt så tar jag till spriten. Jag minns att jag gick ner för trappan och tog ett glas vin. Nästa sak jag minns är att jag vaknar i sängen kl 4 på morgonen av att min man puttar bort mig. En alkoholpsykos. Igen. Jag hade ingen aning om vad jag sagt, vad jag gjort. Min man berättade för mig att när han kom hem hade jag legat i sängen och sovit, spritt ut bilderna på honom och hans ex brevid mig. Han hade tagit bilderna och gått ner och eldat upp de och då hade jag kommit ner, flugit på honom, börjat slå och skrika, kastat min telefon på honom, slagit honom igen och fortsatt skrika om vilken hemsk människa han var. Jag slog på min själsfrände. Mannen som jag älskar över allt annat.
Jag är rädd för mig själv och för vad jag låter spriten göra med mig. Min man orkar inte mer. Jag åkte hem för att han behövde tid att tänka på hur vi ska ha det. Det är inte första gången jag betett mig som en idiot när jag druckit. Och jag förstår att han inte orkar mer. Jag orkar ju inte heller med mig mer.
Det är alltså detta som fått mig inse att jag måste sluta. Jag är så nära att förlora min underbara älskade. Ingenting i hela världen är mer värt än honom. Så nu tar jag steget. Ut i det som skrämmer mig mest. Att vara nykter. En dag i taget.
När jag dricker kan jag för det första inte hantera det och för det andra inte sluta. Jag har ingen spärr. När jag druckit lite, det räcker med ett glas vin eller egentligen en klunk vin, för att jag ska bli sjuk. Helt jävla insane. Jag kan inte sluta. Jag gör allt för att få mer sprit.
Förut drack jag bara sånt jag tyckte var gott, tex vin och söta drinkar. Nu dricker jag rent. Äcklig ren jävla vodka som lägger sig med sin beska smak i hela halsen. Men så länge jag blir full och slipper känna, går det ner.
Jag har aldrig kunnat kontrollera mitt drickande, så länge jag kan minnas. Den här bloggen är min historia. Och min väg till ett nyktert liv.
Ni kanske undrar vad som fick mig ändra mig? Jag skrev ju nyss att jag inte vill sluta egentligen... Det är sant. Jag längtar efter vin nu. Men jag har bestämt mig.
I samband med att det tog slut med min förra kille blev jag deprimerad, drack mer än någonsin och började äta antideppresiva medel. CItalopram tror jag de hette. Väldigt svaga och den vanligaste sorten som skrivs ut. De förrvärrade mig. Om mitt drickande förr var okontrollerbart så tappade jag greppet helt, folk kännde inte igen mig, jag blev aggresiv, skötte inte mitt jobb, drack minst en liter vin varje dag, blev paranoid, lät mitt äckel gå ut över människor i min närhet, människor som jag älskade och fortfarande älskar. Som om inte detta var nog förvärrade tabletterna mitt självskadebeteende. Förr kunde jag stå emot impulsen att skära mig. Nu mera består min vänsterarm av endast ärrvävnad.
För en vecka sen försökte jag ta mitt liv. Jag drack mig ur lägenheten, ringde vänner som jag visste hade mer sprit och bad de komma över. Drack kanske allt som allt 4 flaskor vin själv. Satte i mig 100 mg Sobril och sen skar jag mig. Efter det är det helt svart. Har fått berättat för mig att min kompis hittade mig på badrumsgolvet, storblödande och medvetslös. Han i sin tur ringde en annan vän som körde mig till akuten. Där vaknade jag av att de gör ekg på mig. När jag var ihopsydd kördes jag till uppvaket där jag fick reda på att jag hade 3,2 promille i blodet. Mina föräldrar ringdes dit och hämtade hem mig. Jag fick inte komma hem till min lägenhet utan kördes till min mamma och lämnades inte utan uppsikt ens för att gå på toaletten. Så hade jag det i 4 dagar. Men en sak som alkoholister är jävligt bra på är att manipulera och ljuga. Såå jag fejkade att jag mådde bättre. Fejkade att jag inte var sugen på vin och att jag inte drack trots att jag halsade varje sekund jag var ensam. De lät mig till slut åka hem och vara ifred igen.
Jag tog mig till vårdcentralen, sa att jag var deprimerad och ville vara sjukskriven. Sagt och gjort, jag slapp jobba. Gick dirket till systemet för att fira detta. Såklart.
Nu till det som fick mig att ändra mig. För 8 månader sen träffade jag en man. En sådan man som man bara tror finns på film. Han är helt fantastisk och de känslor han får mig känna trodde jag inte var möjliga. I söndags åkte jag hem till honom. Tänkte det skulle vara skönt att vara där en vecka nu när jag var sjukskriven. I måndags åkte han till jobbet och jag tänkte att jag skulle packa upp min väska, så jag tömde en av hans byrålådor och i botten låg där en hög bilder på han och hans ex. Inte så farligt, men som alltid när jag tycker nåt är jobbigt så tar jag till spriten. Jag minns att jag gick ner för trappan och tog ett glas vin. Nästa sak jag minns är att jag vaknar i sängen kl 4 på morgonen av att min man puttar bort mig. En alkoholpsykos. Igen. Jag hade ingen aning om vad jag sagt, vad jag gjort. Min man berättade för mig att när han kom hem hade jag legat i sängen och sovit, spritt ut bilderna på honom och hans ex brevid mig. Han hade tagit bilderna och gått ner och eldat upp de och då hade jag kommit ner, flugit på honom, börjat slå och skrika, kastat min telefon på honom, slagit honom igen och fortsatt skrika om vilken hemsk människa han var. Jag slog på min själsfrände. Mannen som jag älskar över allt annat.
Jag är rädd för mig själv och för vad jag låter spriten göra med mig. Min man orkar inte mer. Jag åkte hem för att han behövde tid att tänka på hur vi ska ha det. Det är inte första gången jag betett mig som en idiot när jag druckit. Och jag förstår att han inte orkar mer. Jag orkar ju inte heller med mig mer.
Det är alltså detta som fått mig inse att jag måste sluta. Jag är så nära att förlora min underbara älskade. Ingenting i hela världen är mer värt än honom. Så nu tar jag steget. Ut i det som skrämmer mig mest. Att vara nykter. En dag i taget.
Kommentarer
Trackback
